Hör nu på go vänner....
....så ska jag för er berätta. Ja ni känner säkert igen stråfen från en av våra mest populära barnvisor. I visan berättar pigan Lina om alla hyss som Emil tog sig för. Det var allt ifrån att hissa upp lillasyster Ida i flaggstången till att köra huvudet i soppskålen. Det var egentligen inte om Emils, i mitt tycke oförargerliga, hyss jag tänkte skriva utan om hur man får upp ögonen för nya och gamla grejer när man skaffat barn samt hur man blir bemött i samhället när man har en barnvagn med sig.
Tuva var inte mer än 4,5 månad gammal när julafton infann sig. Alla vet ju att så små barn inte förstår någonting av julklappar och inte heller är i så stort behov av några (om de inte innehåller kläder förstås), det är ju mest snörena och pappret som är intressant. Men "det måste ju vara rättvist!" Ja visst så tänker jag också och det är också därför som Tuva kunde stoltsera med ett av de högsta julklappsbergen efter att tomten lämnat oss. Erkänner att jag hade kvittot på några av dem i min plånbok :) Inga av julklapparna hon fick var av det "onödiga" slaget. Massa fina kläder och leksaker som hon verkligen uppskattar. Än har hon inte fått ta fram allting, det kan lätt bli för mycket med leksaker i vardagsrummet, så vi plockar fram dem lite allt eftersom. Särskilt en julklapp, som jag själv införskaffade, blev riktigt bra. En CD-skiva med de bästa sångerna och de populäraste berättelserna från Astrid Lindgrens succéfilmer.
Jag är själv uppvuxen med Astrids sagor och berättelser och detta vill jag placera i hyllan över bra upplevelser från min barndom. Innan Tuva kom till världen så var det ett tag sedan jag hade "kontakt" med något från Astrids värld men en stor dvd-box med Pippi-filmer i doppresent gjorde att jag fick upp ögonen igen. Så nu spelar vi sångerna från Rasmus på luffen, Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga på högsta volym. I bland dansar vi till musiken och sjunger med eller så sitter vi bara tyst och lyssnar. I vilket fall så kan ibland känslan av att man är barn på nytt infinna sig och trots att filmerna och musiken nu börjar bli till åren komna så står de sig. Jag är glad att även min dotter kan få växa upp med Astrid och hennes "figurer". Så till nästa jul kommer det med stor sannolikhet finnas en eller flera DVD filmer med Emil, Bullerbybarnen eller en luffande Rasmus med i julklappshögen. Å mamma kommer sitta med och titta när filmerna rullas upp på tvskärmen.
Att få möjlighet att vara hemma med sitt lilla barn på det sätt som vi kan i Sverige är jag mycket tacksam över. Vi behöver inte ta oss så hemskt långt utanför Sveriges gränser innan vi stöter på helt andra lagar och regler för barnafödande och tiden därefter. Att dessutom kunna dela denna underbara tid med en av sina bästa vänner gör det förstås ännu bättre. Linda gick på föräldraledighet i början på december och sen dess har det inte varit svårt att få tiden till att gå.
Vi lever båda två under den filosofin att barn skall inte vara ett hinder utan en möjlighet och om vi hjälps åt så kan vi komma långt. Ingen av oss har planerat att lägga ner ridningen utan istället så passar vi varandras barn medans den andra rider. Vi har köpt biljetter till Göteborg Horse Show och båda barnen skall med, även på restaurang. Campingplatsen i Falsterbo är redan bokad och varje torsdag sen två veckor tillbaka går vi på mamma/baby-gympa.
Förra veckan blev vi sugna på att gå på bio, Änglagård 3. Men inte får man väl gå på bio med en liten bebis? Vi hade inte blivit förvånade om de hade misstyckt och bett oss komma på andra tankar. Iallafall så slog vi en signal till biografen i Varberg och vi var mycket välkomna. De förklarade att det var dagbio och inte "barnvagnsbio" så ljudet kanske skulle vara i högsta laget för en liten knodd och skulle barnen börja gråta så ville de att vi skulle lämna salongen. Utrustade med hörselkåpor till barnen gick vi på bio och hade det jättemysigt. Alla besökarna ville titta på Tuva och Anton och tyckte det var roligt att vi tog med dem på bio. De gav knappt ifrån sig ett ljud på hela tiden.
Med bland annat ett biobesök i bagaget så kan man ju tycka att en fika eller lunch på stan är väldigt banalt. Sånt gör ju alla!! Men så enkelt är det inte. För det första så finns det knappt något café eller lunchställe i Varberg som ligger i markplan. Nej man möts av en trappa och därefter en dörr som inte går att ställa upp. Två fik utan trappa har vi hittat och båda dessa har fått ett besök. Trevligt på båda två men tyvärr har det ena ett så torrt utbud på menyn så man gärna kollar vidare. I vilket fall så bestämde vi oss en dag för att bemästra en av alla dessa trappor för att få oss en god sallad till lunch. Äta lunch ute på stan med en barnvagn i släptåg är ju inga problem, det behöver man ju inte fråga om man får lov att göra. Ack så fel vi fick!
Vi bestämde oss för ett ställe som ligger på ett hörn och har en väldigt blå dörr. Vi ansåg att det fanns tillräckligt med utrymme där inne för att vi skulle få plats och inte vara i vägen för övriga gäster. Ja vi tänker faktiskt på vår omgivning och gör inget egoistiskt bara för att vi ska komma fram och ta plats. Faktum var att gästerna på detta café var lätträknade och jag förstår nu varför. Vi fick hjälp av en mycket trevlig kvinna på gatan, som dessutom också skulle in på detta café, att lyfta in vagnarna och allt gick mycket smidigt. Men i dörren möts vi av en mycket irriterad man ur personalen. Vi var inte önskade där inne och det visade han mycket tydligt. Han var irriterad när vi tog fram en barnstol till Tuva (men ändå fanns där barnstolar att låna??), han var irriterad när vi beställde mat, trots att vi inte stog och velade och jag upplevde honom till och med som irriterad när vi betalade! Vad de andra i personalen tyckte framgick inte för den här mannen var så övertydlig med blickar och kommentarer så det var det ända som märktes.
Av förklarliga själ så kunde vi inte riktigt slappna av och njuta av måltiden trots att vi inte var i vägen för någon, hade betalt för oss och båda barnen var som två ljus. Anton sov i vagnen och Tuva satt nöjd i sin stol och skrattade lite. När vi var klara packade vi snabbt ihop våra grejer och rullade ut därifrån, behöver jag säga att vi hade svarta blickar i ryggen? Jag behöver säkert inte heller säga att detta café aldrig någonsin mer kommer få ett besök av mig, med eller utan barnvagn. Det spelar ingen roll hur god kycklingröra de serverar, svartlistade är de för all framtid.
Nu önskar vi oss ett riktigt café med lunchservering i gallerian, så att både barnvagnar och inte minst rullstolar kan komma in. Hur svårt kan det vara?
Tuva var inte mer än 4,5 månad gammal när julafton infann sig. Alla vet ju att så små barn inte förstår någonting av julklappar och inte heller är i så stort behov av några (om de inte innehåller kläder förstås), det är ju mest snörena och pappret som är intressant. Men "det måste ju vara rättvist!" Ja visst så tänker jag också och det är också därför som Tuva kunde stoltsera med ett av de högsta julklappsbergen efter att tomten lämnat oss. Erkänner att jag hade kvittot på några av dem i min plånbok :) Inga av julklapparna hon fick var av det "onödiga" slaget. Massa fina kläder och leksaker som hon verkligen uppskattar. Än har hon inte fått ta fram allting, det kan lätt bli för mycket med leksaker i vardagsrummet, så vi plockar fram dem lite allt eftersom. Särskilt en julklapp, som jag själv införskaffade, blev riktigt bra. En CD-skiva med de bästa sångerna och de populäraste berättelserna från Astrid Lindgrens succéfilmer.
Jag är själv uppvuxen med Astrids sagor och berättelser och detta vill jag placera i hyllan över bra upplevelser från min barndom. Innan Tuva kom till världen så var det ett tag sedan jag hade "kontakt" med något från Astrids värld men en stor dvd-box med Pippi-filmer i doppresent gjorde att jag fick upp ögonen igen. Så nu spelar vi sångerna från Rasmus på luffen, Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga på högsta volym. I bland dansar vi till musiken och sjunger med eller så sitter vi bara tyst och lyssnar. I vilket fall så kan ibland känslan av att man är barn på nytt infinna sig och trots att filmerna och musiken nu börjar bli till åren komna så står de sig. Jag är glad att även min dotter kan få växa upp med Astrid och hennes "figurer". Så till nästa jul kommer det med stor sannolikhet finnas en eller flera DVD filmer med Emil, Bullerbybarnen eller en luffande Rasmus med i julklappshögen. Å mamma kommer sitta med och titta när filmerna rullas upp på tvskärmen.
Att få möjlighet att vara hemma med sitt lilla barn på det sätt som vi kan i Sverige är jag mycket tacksam över. Vi behöver inte ta oss så hemskt långt utanför Sveriges gränser innan vi stöter på helt andra lagar och regler för barnafödande och tiden därefter. Att dessutom kunna dela denna underbara tid med en av sina bästa vänner gör det förstås ännu bättre. Linda gick på föräldraledighet i början på december och sen dess har det inte varit svårt att få tiden till att gå.
Vi lever båda två under den filosofin att barn skall inte vara ett hinder utan en möjlighet och om vi hjälps åt så kan vi komma långt. Ingen av oss har planerat att lägga ner ridningen utan istället så passar vi varandras barn medans den andra rider. Vi har köpt biljetter till Göteborg Horse Show och båda barnen skall med, även på restaurang. Campingplatsen i Falsterbo är redan bokad och varje torsdag sen två veckor tillbaka går vi på mamma/baby-gympa.
Förra veckan blev vi sugna på att gå på bio, Änglagård 3. Men inte får man väl gå på bio med en liten bebis? Vi hade inte blivit förvånade om de hade misstyckt och bett oss komma på andra tankar. Iallafall så slog vi en signal till biografen i Varberg och vi var mycket välkomna. De förklarade att det var dagbio och inte "barnvagnsbio" så ljudet kanske skulle vara i högsta laget för en liten knodd och skulle barnen börja gråta så ville de att vi skulle lämna salongen. Utrustade med hörselkåpor till barnen gick vi på bio och hade det jättemysigt. Alla besökarna ville titta på Tuva och Anton och tyckte det var roligt att vi tog med dem på bio. De gav knappt ifrån sig ett ljud på hela tiden.
Med bland annat ett biobesök i bagaget så kan man ju tycka att en fika eller lunch på stan är väldigt banalt. Sånt gör ju alla!! Men så enkelt är det inte. För det första så finns det knappt något café eller lunchställe i Varberg som ligger i markplan. Nej man möts av en trappa och därefter en dörr som inte går att ställa upp. Två fik utan trappa har vi hittat och båda dessa har fått ett besök. Trevligt på båda två men tyvärr har det ena ett så torrt utbud på menyn så man gärna kollar vidare. I vilket fall så bestämde vi oss en dag för att bemästra en av alla dessa trappor för att få oss en god sallad till lunch. Äta lunch ute på stan med en barnvagn i släptåg är ju inga problem, det behöver man ju inte fråga om man får lov att göra. Ack så fel vi fick!
Vi bestämde oss för ett ställe som ligger på ett hörn och har en väldigt blå dörr. Vi ansåg att det fanns tillräckligt med utrymme där inne för att vi skulle få plats och inte vara i vägen för övriga gäster. Ja vi tänker faktiskt på vår omgivning och gör inget egoistiskt bara för att vi ska komma fram och ta plats. Faktum var att gästerna på detta café var lätträknade och jag förstår nu varför. Vi fick hjälp av en mycket trevlig kvinna på gatan, som dessutom också skulle in på detta café, att lyfta in vagnarna och allt gick mycket smidigt. Men i dörren möts vi av en mycket irriterad man ur personalen. Vi var inte önskade där inne och det visade han mycket tydligt. Han var irriterad när vi tog fram en barnstol till Tuva (men ändå fanns där barnstolar att låna??), han var irriterad när vi beställde mat, trots att vi inte stog och velade och jag upplevde honom till och med som irriterad när vi betalade! Vad de andra i personalen tyckte framgick inte för den här mannen var så övertydlig med blickar och kommentarer så det var det ända som märktes.
Av förklarliga själ så kunde vi inte riktigt slappna av och njuta av måltiden trots att vi inte var i vägen för någon, hade betalt för oss och båda barnen var som två ljus. Anton sov i vagnen och Tuva satt nöjd i sin stol och skrattade lite. När vi var klara packade vi snabbt ihop våra grejer och rullade ut därifrån, behöver jag säga att vi hade svarta blickar i ryggen? Jag behöver säkert inte heller säga att detta café aldrig någonsin mer kommer få ett besök av mig, med eller utan barnvagn. Det spelar ingen roll hur god kycklingröra de serverar, svartlistade är de för all framtid.
Nu önskar vi oss ett riktigt café med lunchservering i gallerian, så att både barnvagnar och inte minst rullstolar kan komma in. Hur svårt kan det vara?
Ett litet charmtroll!
Ännu ett inlägg i väntan på årskrönikan..... Tuva låg på golvet och förde ett jäkla liv, men som vanligt när jag får fram kameran så tystnar hon och ligger mest och kollar. Ni tror väl inte hon är nyfiken? Å nej absolut inte (lögn)! Fröken Förveten är hennes andra namn!
Så här go och glad blir man iallafall när man ätit en liten portion gröt till frukost. Jajamensan, idag fick jag i henne lite gröt på morgonen och den var naturell utan fruktpuré!
Den rödlätta färgen på fötterna avskriver jag mig allt ansvar ifrån. Jag sätter på strumpor, för att de små fötterna ska vara varma och goa, men dessa slits av ögonblickligen och sen far de ut och in i munnen och dravlas med dagarna i ända. Så ja, de är både röda och lite kalla men ägaren är ju fullt nöjd med detta.
Så här go och glad blir man iallafall när man ätit en liten portion gröt till frukost. Jajamensan, idag fick jag i henne lite gröt på morgonen och den var naturell utan fruktpuré!
Den rödlätta färgen på fötterna avskriver jag mig allt ansvar ifrån. Jag sätter på strumpor, för att de små fötterna ska vara varma och goa, men dessa slits av ögonblickligen och sen far de ut och in i munnen och dravlas med dagarna i ända. Så ja, de är både röda och lite kalla men ägaren är ju fullt nöjd med detta.
Nytt år - nya möjligheter
Behöver väl inte säga nåt... jag är kass på att hålla den här bloggen intressant och uppdaterad. Men den som väntar på nåt gott.... jag håller på att fila på en årskrönika. Den kommer publiceras här inom kort. Tills dess får ni hålla till godo med en liten bild.
En rälig tomte och tre söta barn.
På återseende....
En rälig tomte och tre söta barn.
På återseende....
