grishult

Varje år vi den här tiden så fixar Husse en överraskning. För två år sedan skickade han en taxichaufför att hämta mig på jobbet. Efter mycket övertalning valde jag att åka med denna främmande man och det hela slutade med en eftermiddag på Asia Spa och hotellövernattning.

Förra året åkte vi bil söder ut. Hotell Skansen i Båstad var målet för denna resa. Bad, god mat och hotellövernattning.

I år blir det en resa på räls. Vi ska åka tåg ett helt dygn, enkel resa. Med hjälp av Ami på jobbet så har jag lurat ut vart vi ska och har nu äntligen fått det bekräftat av gärningsmannen till detta projekt. Mer tänker jag inte berätta, lovar ett inlägg med bildbevis så snart vi är hemma i Grishult igen.

För övrigt så rullar det på. Vi kämpar var dag för att klara den bistra vintern som Grishult erbjudit oss. Numera går det inte använda dörren till köksingången, den har frusit fast. Man får var tacksam att de andra dörrarna fortfarande går att öppna, det kanske får bli fönstervägen så småningom. Tyke, Morris och Lester ligger helst inne. Lester har inte gjort sina behov ute på flera veckor, jag däremot har lagt flera hundra kronor på kattsand för att det lilla (läs tjocka) livet ska kunna gräva ner sitt "resultat".

Winston skadade sig i höstas, i mitten på september närmare bestämt. Han bröt loss en benbit i höger bakkota. Från att ha varit jättefin att rida blev han över en natt helt annorlunda. Ville inte gå fram till bettet och kunde inte sätta under sig bakbenet ordentligt och var spänd, inte så konstigt inser man nu med facit i hand.
I vilket fall, i början på december opererades Winston och benbiten plockades bort. Sedan följde en lång konvalecens med boxvila i många veckor. Just då kändes vår väg tillbaka hopplöst lång och backig.
Tiden gick och i mitten på januari, efter boxvila och promenader vid hand, fick jag lov att börja skritta honom korta stunder. Annika fick hålla i vid första tillfället, det är en yster liten ponny som dessutom är hal som en ål. Men efter det har vi klarat oss på egen hand. Visst har det blivit en del skutt och rackartyg men mestadels har Winston bara varit samarbetsvillig och på ett riktigt gott humör.
Idag tog vårt jobb med att komma tillbaka på banan ett stort steg framåt. Vi travade för första gången sen i höstas och Winston kändes så fin. Han tar i, rör sig lätt och tar ett fint stöd i handen. Det som för några veckor sedan kändes hopplöst känns nu vara på väg åt rätt håll och det viktigaste av allt, vi har väldigt roligt Winston och jag.

Nu är det sängtime! I morgon är det packning av resväska som står på schemat!

Natti natti