Sista söndagen i februari
Nu hoppas jag vintern har släppt sitt grepp om oss. Det töar på bra ute och den tjockaste vinterjackan som använts de senaste månaderna är helt klart för varm att ha på sig. Det går helt enkelt åt rätt håll!
I går var det hästar för hela slanten som gällde. Först ridning av Winston och Escujan, två pigga och glada pojkar. När detta var klart körde jag och Linda till Göteborg för att besöka Göteborg Horse Show. På mässan shoppade vi loss som aldrig förr. Lite nya grejer som passar till Escujan, ett jättefint fårskinn som jag bara inte kunde motstå och sist men inte minst en hästtransport. Mina Prinsar ska åka kungligt!
Denna dag började likadant som gårdagen. Först rastning av Winston och Escujan, lika pigga och glada som igår. Sen var det dags för hundkurs igen. In med Tyke och Morris i bilen och iväg till Stafsinge. Det gick riktigt bra idag. Båda hundarna är lydiga och sköter sig bra. Nu ligger de i köket och vilar, man blir trött av att gå på kurs.
Nu ska jag gå och tvätta av mig dagens smuts och förbereda mig inför måndagen.
Tjing!
I går var det hästar för hela slanten som gällde. Först ridning av Winston och Escujan, två pigga och glada pojkar. När detta var klart körde jag och Linda till Göteborg för att besöka Göteborg Horse Show. På mässan shoppade vi loss som aldrig förr. Lite nya grejer som passar till Escujan, ett jättefint fårskinn som jag bara inte kunde motstå och sist men inte minst en hästtransport. Mina Prinsar ska åka kungligt!
Denna dag började likadant som gårdagen. Först rastning av Winston och Escujan, lika pigga och glada som igår. Sen var det dags för hundkurs igen. In med Tyke och Morris i bilen och iväg till Stafsinge. Det gick riktigt bra idag. Båda hundarna är lydiga och sköter sig bra. Nu ligger de i köket och vilar, man blir trött av att gå på kurs.
Nu ska jag gå och tvätta av mig dagens smuts och förbereda mig inför måndagen.
Tjing!
Välkommen Escujan!
En ny liten kille har tagit plats i vår lilla familj. Ja han är störst av oss alla men ändå liten för sin sort. Ca 160cm över havet mäter Escujan. En fuxfärgad Hannoveranervalack som jag av en händelse kom över. En underbar liten häst som än så länge infriat det jag önskat mig.
Escujan är pigg att rida, vill gärna springa och helst inte stå still. Han är uppmärksam, snabb i fötterna och född till att hoppa. Samtidigt är han stadig och går utan problem först när det vankas faror och spöken i dikena. I stallet är han lugnet själv och vill bara bli pysslad med. Att han till på köpet är väldigt söt gör inte saken sämre.
Vi har hunnit med några turer i snön och Escujan älskar det. På denna bilden är även Mikael och Crutol KS med. Crutol har långa ben så han får gå först i djupsnön och göra spår åt oss med kortare ben :)
Tro inte att jag glömt av lille Winston. Å nej, honom glömmer jag aldrig. Vi kämpar på förfullt för att Winston ska komma tillbaka efter sin konvalecens. Det går riktigt bra, han är pigg som attan och gör blandade små språng av glädje. Nu travar vi lite längre sträckor och det känns inte som att han känner av sin skada längre. Ska bli kul när vi får lov att fatta galopp igen. Då är det nog bäst att ta ett rejält mantag först.
Tyvärr har jag inga färska bilder på Winston, rider alltid honom ensam så det finns ingen som kan trycka på knappen åt oss. Men i morgon ska Winston flytta till Vallby och bli kompis med Escujan och då ska jag se till att det blir lite snöfoton på min lille Prins!
Nu till en helt annan sak. I söndags började vi på hundkurs. Jag med Morris och Husse med Tyke. Utan att skryta så får jag nog påstå att Morris var bäst i klassen. Det var fot, sitt, stanna, fot, sitt och så höll det på i 1,5 timme. Morris var helt fokuserad och gjorde som han blev tillsagd. Kursledaren drog en död fasan förbi hundarna och inte ens när den strök över tassarna på Morris så rörde han sig. Tyke hade det lite jobbigare, där var ju så mycket att titta på och massa hundkompisar, tror ni att huvudet gick på honom som på en uggla? På söndag ska vi dit igen!
Nu snarkar katten och Husse borstar tänderna. I morgon ska jag först jobba och sen motionera två glada hästar. Sängdags helt enkelt.
Godnatt!
Escujan är pigg att rida, vill gärna springa och helst inte stå still. Han är uppmärksam, snabb i fötterna och född till att hoppa. Samtidigt är han stadig och går utan problem först när det vankas faror och spöken i dikena. I stallet är han lugnet själv och vill bara bli pysslad med. Att han till på köpet är väldigt söt gör inte saken sämre.
Vi har hunnit med några turer i snön och Escujan älskar det. På denna bilden är även Mikael och Crutol KS med. Crutol har långa ben så han får gå först i djupsnön och göra spår åt oss med kortare ben :)
Tro inte att jag glömt av lille Winston. Å nej, honom glömmer jag aldrig. Vi kämpar på förfullt för att Winston ska komma tillbaka efter sin konvalecens. Det går riktigt bra, han är pigg som attan och gör blandade små språng av glädje. Nu travar vi lite längre sträckor och det känns inte som att han känner av sin skada längre. Ska bli kul när vi får lov att fatta galopp igen. Då är det nog bäst att ta ett rejält mantag först.
Tyvärr har jag inga färska bilder på Winston, rider alltid honom ensam så det finns ingen som kan trycka på knappen åt oss. Men i morgon ska Winston flytta till Vallby och bli kompis med Escujan och då ska jag se till att det blir lite snöfoton på min lille Prins!
Nu till en helt annan sak. I söndags började vi på hundkurs. Jag med Morris och Husse med Tyke. Utan att skryta så får jag nog påstå att Morris var bäst i klassen. Det var fot, sitt, stanna, fot, sitt och så höll det på i 1,5 timme. Morris var helt fokuserad och gjorde som han blev tillsagd. Kursledaren drog en död fasan förbi hundarna och inte ens när den strök över tassarna på Morris så rörde han sig. Tyke hade det lite jobbigare, där var ju så mycket att titta på och massa hundkompisar, tror ni att huvudet gick på honom som på en uggla? På söndag ska vi dit igen!
Nu snarkar katten och Husse borstar tänderna. I morgon ska jag först jobba och sen motionera två glada hästar. Sängdags helt enkelt.
Godnatt!
Mera Ishotell...
Denna fina bokstav stod på snömuren utanför ishotellet. Den är gjord av en besökare som provat på isskulptering.
Den här skapelsen stötte vi på när vi gick runt hotellet innan vi gick in i det. Aha en vildsvinsbete tänkte vi. Husse fick ställa sig ijämte för fotografering.
När vi senare kom in i det hotellrum som dolde sig bakom snöväggen så insåg vi att det inte var någon vildsvinsbete...
...utan svansen på en T-rex!
Några dino-kompisar hade han också. Här är en.
Dessa varelser var riktigt snyggt gjorda och häftiga, men pga sin storlek kändes de ändå inte riktigt på "riktigt". Det gjorde det däremot i ett annat rum. "I dockskåpet"
Den här flickan var visserligen väldigt stor men hon kändes så verklig så man trodde hon skulle resa sig upp ur snön och gå ut ur rummet. Nästan lite kusligt. Är nästan glad att vi inte sov i detta rum.
Här hade man däremot kunnat tänka sig att tillbringa en natt.
I dessa nypor vill man inte hamna...
Här var det trevligt men kallt. Drinkarna serverades i glas som inte behövde diskas, smidigt!
Efter att vi kom ut från frukosten den första morgonen så var det ett väldigt liv bakom ishotellet. Där ute på Torne älv stod fem hundspann, med 11-12 hundar i varje, uppställda och hundarna var väldigt laddade. De hoppade, drog och tjöt. Heltända kan man lugnt säga. Sen släppte förarna loss slädarna och det blev knäpptyst. Äntligen fick hundarna ge utlopp för sin energi.
Lite kyrkor hann vi med också. "Ja jag kan inte komma hem till pappa utan att ha varit och kollat på Jukkasjärvi kyrka" kläckte Husse ur sig.
Kiruna kyrka hann vi också med...
Sen var det dags att åka hem. Borta bra men hemma bäst, undrar vart vår nästa resa går hän? Kanske till ett varmt ställe? Får väl se om Husse ger med sig på den fronten.
Jukkasjärvi
Klockan är alldeles lagom mycket för att krypa ner i sängen, men först måste jag bara berätta om helgens äventyr. Husse hade ju planerat en hemlig resa som jag i förväg listade ut slutdestinationen på.
Ishotellet i Jukkasjärvi kan jag rekommendera. Först åkte vi tåg i 23 timmar innan vi var framme i ett snödränkt Kiruna. En taxi tog oss ut till Jukkasjärvi och Ishotellet där vi skulle bo i två nätter. Första natten sov vi som två grisar i en varm och skön säng inne i det varma hotellet. Andra natten var lite annorlunda. Med mössa, vantar och underställ på så kröp vi ner i varsin sovsäck inne i Ishotellet. Frös gjorde vi inte, var bara dragkedjan på sovsäcken stängd så var det inga problem. Men sömnen blev det ändå lite si så där med. Rätt hårt underlag kan man säga, men visst funkar det. Och väldigt kul att ha testat på. Frukosten dagen efter var mycket uppskattad!
Lika lång resa hem som dit och slutligen så är vi hemma i Grishult igen. Våra underbara grannar har hållt temperaturen i vårt enkla hem på plussidan och även sett till att lille Lester fått mat och kel. Supertack för hjälpen!
Lägger upp några bilder idag, det får bli fler vid nästa tillfälle. Sängen står nämligen och ropar efter mig!
Ishotellet i Jukkasjärvi kan jag rekommendera. Först åkte vi tåg i 23 timmar innan vi var framme i ett snödränkt Kiruna. En taxi tog oss ut till Jukkasjärvi och Ishotellet där vi skulle bo i två nätter. Första natten sov vi som två grisar i en varm och skön säng inne i det varma hotellet. Andra natten var lite annorlunda. Med mössa, vantar och underställ på så kröp vi ner i varsin sovsäck inne i Ishotellet. Frös gjorde vi inte, var bara dragkedjan på sovsäcken stängd så var det inga problem. Men sömnen blev det ändå lite si så där med. Rätt hårt underlag kan man säga, men visst funkar det. Och väldigt kul att ha testat på. Frukosten dagen efter var mycket uppskattad!
Lika lång resa hem som dit och slutligen så är vi hemma i Grishult igen. Våra underbara grannar har hållt temperaturen i vårt enkla hem på plussidan och även sett till att lille Lester fått mat och kel. Supertack för hjälpen!
Lägger upp några bilder idag, det får bli fler vid nästa tillfälle. Sängen står nämligen och ropar efter mig!
Alla Hjärtans Dag och travpremiär!
Varje år vi den här tiden så fixar Husse en överraskning. För två år sedan skickade han en taxichaufför att hämta mig på jobbet. Efter mycket övertalning valde jag att åka med denna främmande man och det hela slutade med en eftermiddag på Asia Spa och hotellövernattning.
Förra året åkte vi bil söder ut. Hotell Skansen i Båstad var målet för denna resa. Bad, god mat och hotellövernattning.
I år blir det en resa på räls. Vi ska åka tåg ett helt dygn, enkel resa. Med hjälp av Ami på jobbet så har jag lurat ut vart vi ska och har nu äntligen fått det bekräftat av gärningsmannen till detta projekt. Mer tänker jag inte berätta, lovar ett inlägg med bildbevis så snart vi är hemma i Grishult igen.
För övrigt så rullar det på. Vi kämpar var dag för att klara den bistra vintern som Grishult erbjudit oss. Numera går det inte använda dörren till köksingången, den har frusit fast. Man får var tacksam att de andra dörrarna fortfarande går att öppna, det kanske får bli fönstervägen så småningom. Tyke, Morris och Lester ligger helst inne. Lester har inte gjort sina behov ute på flera veckor, jag däremot har lagt flera hundra kronor på kattsand för att det lilla (läs tjocka) livet ska kunna gräva ner sitt "resultat".
Winston skadade sig i höstas, i mitten på september närmare bestämt. Han bröt loss en benbit i höger bakkota. Från att ha varit jättefin att rida blev han över en natt helt annorlunda. Ville inte gå fram till bettet och kunde inte sätta under sig bakbenet ordentligt och var spänd, inte så konstigt inser man nu med facit i hand.
I vilket fall, i början på december opererades Winston och benbiten plockades bort. Sedan följde en lång konvalecens med boxvila i många veckor. Just då kändes vår väg tillbaka hopplöst lång och backig.
Tiden gick och i mitten på januari, efter boxvila och promenader vid hand, fick jag lov att börja skritta honom korta stunder. Annika fick hålla i vid första tillfället, det är en yster liten ponny som dessutom är hal som en ål. Men efter det har vi klarat oss på egen hand. Visst har det blivit en del skutt och rackartyg men mestadels har Winston bara varit samarbetsvillig och på ett riktigt gott humör.
Idag tog vårt jobb med att komma tillbaka på banan ett stort steg framåt. Vi travade för första gången sen i höstas och Winston kändes så fin. Han tar i, rör sig lätt och tar ett fint stöd i handen. Det som för några veckor sedan kändes hopplöst känns nu vara på väg åt rätt håll och det viktigaste av allt, vi har väldigt roligt Winston och jag.
Nu är det sängtime! I morgon är det packning av resväska som står på schemat!
Natti natti
Förra året åkte vi bil söder ut. Hotell Skansen i Båstad var målet för denna resa. Bad, god mat och hotellövernattning.
I år blir det en resa på räls. Vi ska åka tåg ett helt dygn, enkel resa. Med hjälp av Ami på jobbet så har jag lurat ut vart vi ska och har nu äntligen fått det bekräftat av gärningsmannen till detta projekt. Mer tänker jag inte berätta, lovar ett inlägg med bildbevis så snart vi är hemma i Grishult igen.
För övrigt så rullar det på. Vi kämpar var dag för att klara den bistra vintern som Grishult erbjudit oss. Numera går det inte använda dörren till köksingången, den har frusit fast. Man får var tacksam att de andra dörrarna fortfarande går att öppna, det kanske får bli fönstervägen så småningom. Tyke, Morris och Lester ligger helst inne. Lester har inte gjort sina behov ute på flera veckor, jag däremot har lagt flera hundra kronor på kattsand för att det lilla (läs tjocka) livet ska kunna gräva ner sitt "resultat".
Winston skadade sig i höstas, i mitten på september närmare bestämt. Han bröt loss en benbit i höger bakkota. Från att ha varit jättefin att rida blev han över en natt helt annorlunda. Ville inte gå fram till bettet och kunde inte sätta under sig bakbenet ordentligt och var spänd, inte så konstigt inser man nu med facit i hand.
I vilket fall, i början på december opererades Winston och benbiten plockades bort. Sedan följde en lång konvalecens med boxvila i många veckor. Just då kändes vår väg tillbaka hopplöst lång och backig.
Tiden gick och i mitten på januari, efter boxvila och promenader vid hand, fick jag lov att börja skritta honom korta stunder. Annika fick hålla i vid första tillfället, det är en yster liten ponny som dessutom är hal som en ål. Men efter det har vi klarat oss på egen hand. Visst har det blivit en del skutt och rackartyg men mestadels har Winston bara varit samarbetsvillig och på ett riktigt gott humör.
Idag tog vårt jobb med att komma tillbaka på banan ett stort steg framåt. Vi travade för första gången sen i höstas och Winston kändes så fin. Han tar i, rör sig lätt och tar ett fint stöd i handen. Det som för några veckor sedan kändes hopplöst känns nu vara på väg åt rätt håll och det viktigaste av allt, vi har väldigt roligt Winston och jag.
Nu är det sängtime! I morgon är det packning av resväska som står på schemat!
Natti natti
