Tydliga gränser

Alla varelser av manligt kön behöver ha tydliga gränser. Winston har väldigt tydliga gränser, han får tex inte slå med huvudet när man försöker sätta på träns, leda honom eller ta i tyglarna. Han får inte heller kasta sig iväg i galoppfattningarna och skall stå absolut still när han hör ordet "stanna" mm mm. Man kan i princip säga att hela hans vardag består av gränser som skall följas. Detta vet Winston mycket väl om. Men han har ett bra tag levt på hoppet om att jag ska ändra mig. Nu är han 6 år gammal och börjar fatta poängen, antalet ifrågasättningar har minskat avsevärt det senaste halvåret.

Tyke har sina gränser, och han är den lättaste att uppfostra. Han lyssnar och vill vara till lags, överdriver nästan och blir töntigt underlägsen. Ber ibland om ursäkt för att han finns. Gör absolut inget som han inte vet är ok.  Skulle han bli obstinat räcker det med ett tag i örat eller nackskinnet. När han blir allt för ivrig så kan han springa över både folk och fä med ändå på ett hjärtligt sätt. Tyke är 5 år gammal och har potential att lära sig precis det jag vill att han ska kunna. Gå på lina kanske??

Husse har oxå gränser i sin tillvaro, men där är det värre. Han får tex. inte ställa tomma ölburkar på diskbänken eller lägga sin toalettlektyr i min necessär. Blir oxå tokig av att han inte skjuter in korgarna i sin garderob. Men hur många gånger ska jag behöva säga detta???? Jag ser rött när det står en burk med märket Falcon på den rostfria ytan i köket eller när en rullad pappers älg är nerkörd i min necessär som jag använder varje dag. Husse är 29+ och skam den som ger sig, det är la då själva den om inte det ska gå att lära honom lite sambohyfs! Skam den som ger sig.

Lester är 4 år gammal och här har jag gett upp för längesen. Det finns gränser i detta hem för honom men det skiter han fullkomligt i. Han får inte klösa på trösklarna och han får inte väcka mig mitt i natten av den anledningen att matskålen är tom, men hur ska jag få honom att begripa? Tips mottages tacksamt! Katten är omöjlig.

Sist men inte minst kommer Morris och han är en saga för sig. För ett och ett halvt år sedan så menade vi på att det var omöjligt. Han är så enveten så honom går det inte att lära någonting. Han lyssnade inte ens till sitt eget namn och sitt, stanna och vänta fanns inte i hans ordförråd. Han fanns och medverkade men var en "no body". Sen hände det någonting förra hösten, vår "no body" fick för sig att han skulle klättra några steg i rangordningen och under honom skulle bla. jag vara. Effekten av detta lät inte vänta på sig. Morris var vansinnig så fort jag visade mig och vägrade acceptera att jag ens fanns i hans närhet. Det gick så långt så vi allvarligt funderade på att ta bort honom. Jag hatade hunden och vägrade ta i honom. Dessutom jagade han inget bra och vad har man en jakthund som bara vimsar omkring till?

Tidigt i våras hände det som jag varit rädd för men som Husse lovat aldrig skulle få hända. Morris rev ner en paket köttfärs från diskbänken och när jag skulle plocka upp den så bet han mig i armen. Nu var det färdigt "Ta ut och skjut honom, jag hatar honom" skrek jag efter Husse medans Tyke sprang runt mina ben och försökte "hjälpa".

Idag kan Morris tacka min envishet för att han lever. Husses sista önskan var att inte behöva ta bort hunskrället utan att ta reda på vad problemet grundar sig i. Ok, jag gick med på att åka till en "hundtämjare" och visa upp eländet. Det tog väl ungefär 10 sekunder för honom att se att hunden var totalt ouppfostrad. Han fick låna kopplet med Morris i andra änden och efter en lång stund så räckte han över det till mig och sa lycka till. Han visste också att jag inte är någon hundmänniska. Idag tror inte hundtämjaren att Morris lever längre. Den hunden är inte lätt sa han och gav mig några tips samtidigt som han ruskade på huvudet. Och jag håller med, det har inte varit lätt. Tårarna har runnit på mig vid ett flertal tillfällen och jag vet inte hur många gånger som Morris tuggat fradga när jag burit honom i strypkopplet för att han ska ge sig och sluta upp med att morra och visa tänderna. Varje dag samma visa.... Metoden för att nå framgång i detta fall är inget man pratar högt om men att behöva avliva en hund för att den är arg är inte heller något att skryta med.

Idag är Morris "Mattes hund". Han går fot även utan koppel, kommer när man ropar, sitter på kommando och drar aldrig i kopplet.  Han väntar tills han får "varsågod" innan han börjar äta och han jagar som aldrig förr. Tvåtimmars drev i början på säsongen utan vidare förträning och redan, trots att vi bara är i slutet på oktobet, så är det skjutit 3 rådjur för honom! Men det allra bästa av allt är att han viftar på svansen när han ser mig och vi ser på honom att han mår så bra. Han gosar och myser och vill vara till lags. Morris är 7 år gammal och ingen ska säga att det inte går att lära gamla hundar sitta. Jag hade gett upp hoppet men är du bara beslutsam nog så går det.

Numera vet Morris var gränserna för honom går, och skulle han bli osäker så är det bara att fråga Tyke för de har samma. Dock önskar Morris fortfarande att gränsen mellan köket och vardagsrummet skall upphävas och detta visar han så tydligt det bara går. Trösklen är ok, men inte längre. Blicken säger mer än allt annat.

Tyke skymtas i bakgrunden och skulle Morris trots allt "gå över gränsen" så kissar Tyke ner sig. Som sagt, han han har fattat poängen, tråkigt bara att han tar åt sig när andra gör fel.



Till våren skall vi gå på hundkurs, då ska hundtämjaren få se Morris "spökhunden" in action. En riktig cirkushund!
Tyke får oxå följa med, någon måste ju visa hur en riktigt lydig hund uppför sig!

Säg hej till John Blund.... jakthund!



Kommentarer
Postat av: Lisbeth Eliasson

Kan du dressera våran bortskämda katt Hon är 11 år.Kanske försent?

2009-10-31 @ 08:00:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0